Jag kunde försöka förställa mig deras reaktioner. De läser på grattiskortet. Tänker "vem är denna X:s som ägnat möda åt att skicka present till oss, men som vi inte känner". Och så öppnar de presenten. Och där är den. Fin. Dyr. Blå. Svårtolkad. Kanske lite parfymerad till och med.
Jag kunde försöka föreställa mig vad de säger till varandra. Hur de ser på varandra just det ögonblicket. Kanske tar kvinnan upp presenten. Väger den i sin hand. Som försökte hon fastställa dess värde genom kilon och form.
Det kunde gå. Jag kände det. Först Internet. Kolla runt på Presenteriet. Inhämta inspiration och tips på Bröllopstorget. Sen helt enkelt göra det. Skicka present. Till bröllopsparet.
Jag kände redan fascination över att handla såhär. Inte överilat, men spontant, med en sorts vild, fast ändå kontrollerad låga i hjärtat som guide. Jag skulle göra det. De skulle få min present. Nu återstod bara att tänka ut själva föremålet. Presenten.
