Kunde man skicka present bara sådär?

Fast det var naivt att tänka så. Inte kunde man bara skicka present till ett par. Bara för att de firade bröllop. Jag kände dem inte. Hade ingen relation till dem. Alltså skulle det verka konstigt med att skicka present.

Jag kunde försöka förställa mig deras reaktioner. De läser på grattiskortet. Tänker "vem är denna X:s som ägnat möda åt att skicka present till oss, men som vi inte känner". Och så öppnar de presenten. Och där är den. Fin. Dyr. Blå. Svårtolkad. Kanske lite parfymerad till och med.

Jag kunde försöka föreställa mig vad de säger till varandra. Hur de ser på varandra just det ögonblicket. Kanske tar kvinnan upp presenten. Väger den i sin hand. Som försökte hon fastställa dess värde genom kilon och form.

Det kunde gå. Jag kände det. Först Internet. Kolla runt på Presenteriet. Inhämta inspiration och tips på Bröllopstorget. Sen helt enkelt göra det. Skicka present. Till bröllopsparet.

Jag kände redan fascination över att handla såhär. Inte överilat, men spontant, med en sorts vild, fast ändå kontrollerad låga i hjärtat som guide. Jag skulle göra det. De skulle få min present. Nu återstod bara att tänka ut själva föremålet. Presenten.

Skicka present - heaven or hell?

När jag stod i begrepp att skicka present till dig så fumlade jag, tog spjärn mot väggen i vardagsrummet och försökte skjuta ut min kropp rakt ut i kosmos. Våndan att skicka present, att leverera den i exakt rätt tid, att göra skicka present annorlunda, få det till att fungera som ett Preussiskt klockverk, rent, exakt, var...svårt. Dessutom var det ett eklektiskt inferno att botanisera bland alla presenter att skicka. Det fanns så mycket att välja mellan. Så många prylar. Så mycket färg och form. Så oändligt med materia att göra dig glad med. Det var frustrerande. Längtade för en stund tillbaks till tiden då själva grejen med att skicka presenter handlade om att välja mellan ett fåtal ting. Klassikerna härskade. Att skicka present var ungefär detsamma som att skicka blommor eller, om man vill krydda det lite extra, att skicka choklad.

Drunkna i skicka present möjligheter

Nu drunknande man. Nu fanns det så mycket möjligheter, så många fallgropar, så många potentiella succéer att skicka present, potentiella katastrofer att skicka present, att allt blev till en enda stor äggröra av Ipods, upplevelser, personliga sagoböcker och mankinis. Så - vad göra? Hur reda upp? Hur strukturera och ordna?

Personen får bli blueprint för skicka present

Som gängse norm i min hjärna proklamerade inledde jag tankeverksamheten med en stor fet kopp svart kaffe. Därefter tankar. Små. Och stora. Stora sen igen, tankar som svallade över, blev till blixtsnabba raketer som exploderade i skyn. Till slut kom jag fram till att det var bäst att ringa in personen som skulle få presenten i första skedet och utifrån denna kartläggning sedan börja leta efter en present att skicka. Personen behövde alltså stå som blueprint för presenten. Eller i andra hand: min relation till personen. Ja! Ja! På så vis kunde jag nog komma bort ifrån de värsta slentrianmässiga sessionerna framför datorn där allt bara blev klick, klick, klick och en ständig rundgång i den jättelika rotunda som var presenter på nätet.

Sagt och gjort, jag fick frågan igen, det var som om den kom från ingenstans: vem ska du skicka present till? Jag hade ingen tänkte jag. Det var sorgligt. Nu ville jag skicka present. Inte minst för att jag kunde. Så jag tog tidningen, slog upp bröllopssektionen, och valde ut ett par. Erik och Sandra. Nygifta. Två barn. Såg lyckliga ut. Visst ville väl de ha en present?